PAPPA
min pappa har alltid haft ett proeblem med alcohol. han har aldrig supit under vardagar när han jobbat, men direkt när det är semester eller helg så ska det supas.
när jag var liten fattade jag inte allvaret i det utan tyckte det mest var kul att jag alltid kunde vara själv hemma med min bästa kompis MG medans våra farsor va och söp. men ibland så fick ju mamma hämta mig såklart. för att han var så full att han knappt kunde prata.
men när jag kom upp i tonåren blev det värre. han kom full till jul och mina födelsedagar. jag var alltid lika chockad och besviken. jag levde alltid med hoppet att han skulle ändra sig.
missförstå mig inte nu. jag ÄLSKAR min pappa. han ringer mig varje dag, säger hur mycket han älskar mig. när han är nykter har vi det så himla bra och trots hans problem har han alltid sagt att jag är prinsessan i hans liv.
det blev iallfall värre och värre och för lite över ett år sen gick JAG in i väggen tack vare pappa. jag klarade inte av att se han så neralcohliserad som han var. det påverkade mig mycket mer än vad jag trodde. han började umgås med fel typ av personer och flera gånger hittade jag "brunt" liggandes helt öppet på bordet hemma.
jag var så arg och ledsen att själv blev deprimerad. jag sket i skolan. rymde till kompisar och festade hela helgerna långa. jag ville komma bort från verkligheten helt enkelt. men verkligeheten kom ikapp mig. ig i 6 ämnen när studenten närmade sig. som tur var fick jag gå om 1 år så jag fixar om mina ämnen nu.
iallfall, pappa träffade en ny tjej nu för ca 6 mnader sen. hon är bara 30 år, ingen alcohol missbrukare till skillnad från alla hans andra tjejer. hon är helt underbar! vi kommer as bra överens. nu har hon flyttat in här hos pappa nu så den här stora 2 våningslägenheten äntligen har blivit ett hem. och det bästa är..pappa rör inte en droppe alcohol! det känns faktiskt som en familj här hemma nu. vi åker till ikea, ute och äter på resturang och har värsta familjedagarna. det käns helt underbart. jag är så stolt över pappa och tacksam. för jag mår skitbra när han mår bra.
Jag kan verkligen säga att jag är väldigt glad för din skull. Min pappa är alkoholist och jag vet precis hur du känner. Fick reda på när mammma & pappa skilldes då jag var 12år att pappa var alkoholist, då dök alla minnen upp från förr & då förstod jag. Han är det än idag. Själv är jag 21år nu, och jag kan inte se någonstanns att han en dag kommer att bli fri från de där, äsch en lång historia. Men jag är verkligen glad för din skull! Ta vara på den tid nu med din pappa som tidigare gått förlorad. kram på dig
gud så härligt att det är bra nu iallafall. kram!!!
