naked truth

jag har kommit fram till en sak. jag mår inte bra psykiskt. jag har hela tiden trott att det här med M var det som tog knäcken på mig. men det sitter djupare än så. jag är trött på att ha ett stort ångestmåln över huvudet utan att ens veta varför, jag är trött på att aldrig kunna somna eller sova bra en enda jävla natt, jag är trött på att vakna upp fylld med tårar ögonen. och fast jag vet att jag har kompisar och en familj som älskar mig och stöttar mig till 110% procent. så kan jag inte fatta varför dem tycker om mig, eller vad dem ser i mig. jag är LIVRÄDD att bli övergiven. att dem någon dag helt enkelt tröttnar på mig.för ärligt talat känner jag mig som en börda eftersom jag har OTROLIGT jobbiga humörvängningar...och jag tror att M förstärkte just det. jag trodde på allvar att han verkligen tyckte om mig. och sen försvann han bara så där. jag är trött på att vara missnöjd med mig själv. jag har en mamma som haft ätstörningar och har i princip hela mitt liv sagt åt mig att jag inte duger som jag är, och en pappa som är (var) alcolist. men jag har aldrig verkligen pratat på riktigt om detta. eller tagit itu med vad det har gjort mot mig.

efter det här med M. har jag gått tillbaka till mitt "gamla jag" fyller upp tomhetskänslan med mat och supa bort hjärnarnan fredag och lördag. jag saknar han så OTROLIGT mycket. jag har aldrig låtit mig falla så för någon innan. jag blir nästan rädd för mig själv att jag saknar han så. fast jag tror inte igentligen att det är just HAN jag saknar. det är närheten och kärleken jag saknar, med hans ansikte på.

men jag MÅSTE verkligen börja träna. jag mår så bra av det. det är som ..terapi typ. sen dra ner på alcoholen/ festandet. plugga mer. sen har jag UNDERBARA 4 bästabästabäästa kompisar. kan inte ens beskriva med ord hur mcyket dem betyder för mig. dem är min familj. dem känner mig. på riktigt. och dem får mig alltid på bra humör. det är när jag är själv eller hemma som jag blir sån här.

känns redan bättre nu när jag fått skriva av mig lite..